641 Olof Arvidsson-Olofsson 642 Olof Arvidsson, riksråd. Se Stenbock (släkt-öfversikten). Olof Basatömer (1. B a sa t öm i r), ärkebiskop i Uppsala 1219-34, var en släkting till konung Erik Eriksson och hade före sin upphöjelse på ärkebiskopsstolen varit biskop i Strängnäs. Påfliga bref ang. honom och hans stift visa, huru det romerska inflytandet och det romerska kyrkosystemets utveckling i Sverige fortgingo. Han synes ha varit en vän af cisterciensorden, men däremot icke gynnsamt stämd mot de vid denna tid i Sverige invandrande predikarmunkarna (dominikanerna). J- P Olof Bengtsson, krigare, f. 1608, d. 1679, tjänstgjorde vid finska regementen och blef 1645 utnämnd till hauptmann på Kexholms fästning. Under Karl X Gustafs ryska krig vann han där rykte som en af sin tids tappraste officerare. Natten mellan 2 och 3 juli 1656 omringade en betydlig rysk styrka fästet, hvars besättning utgjordes af endast omkr. 200 man. 0. tillbakavisade uppmaningen att ge sig och försvarade sig med största ståndaktighet, tills slutligen öfverbefälhafvaren för trupperna i Finland, G. A. Lewenhaupt, kom slottet till undsättning, hvarefter ryssarna 26 sept. aftå-gade. 0. adlades 1662 med namnet Granatenbur g M. G. S. Olof den helige. Se Olof, norska konungar 5. Olof den vise (lat. Olavus s a'p i e n s), ärkebiskop i Uppsala, d. 13 mars 1332, var son af rådsherren Björn Nilsson (Näf). Sedan han som kanik 1314 valts till ärkebiskop, reste han till Lund och lät viga sig af ärkebiskopen Esger, mot hvilken undergifvenhet domkapitlet i Uppsala dock inlade protest. Sitt pallium erhöll han först 1319 af påfven Johannes XXII mot en dryg lösesumma, som sammansköts af alla stiften i riket. Olof Digre. Se Olof, norska konungar 5. Olof Hansson. Se Örnehufwudh. Olof Haraldsson. 1. Norska konungar. Se Olof, 3, 5-6. - 2. Dansk prins, son till Harald Kesja och sonson till Erik Ejegod, var den ende af Haralds många söner, som 1135 undgick farbrodern Erik Emunes förföljelser genom flykt till Sverige. Under den följande konung Erik Lamm uppträdde 0. 1138 i Skåne med kraf på riket, sökte lönn-mörda Erik och lät utropa sig till konung samt slog ärkebiskop Eskil och intog Lund. Han måste väl åter fly till Sverige, men förde flera år en hårdnackad och blodig kamp emot Erik, tills han 1141 (eller 1143) stupade i Skåne. 2. E. Ebg. Olof Hvite. Se Ynglingaätten. Olof Kyrre. Se O l o f, norska konungar 6. Olofligt bortförande, jur. Se Enlevering. Olof Magnusson. Se Olof, norska konungar 7. Olof Mattson, OlofiÅminne. Se Hor n, svensk-finsk adlig ätt. Olof Mollbergsson, pseudonym för Kl. J. Livijn (se denne). Olof Pedersson. Se Hård, svensk adlig ätt. Olofsborg. 1. (Olsborg) Slott på en brant klippa vid sjön Bullaren, Bohus län, uppbyggdes af svenske väpnaren Nils Ragvaldsson, som där förrädiskt öfverfölls julnatten 1504 af höfvitsmannen på Bohus, Otto feud, hvarvid slottet förstördes. Det uppbyggdes åter och eröfrades sedan af svenskarna under Lars Siggesson (Sparre) och Ture Jönsson (Tre rosor) 1523, hvarefter befästningarna Tryckt den 4/2 14 förbättrades, särskildt 1526, men vid Kristian II:s försök att återtaga sina riken intogs 0. af en norsk styrka i dec. 1531 och ödelades. Såväl Erik XIV:s försök 1564 som Johan III:s 1569 och 1570 att återupprätta 0:s befästning misslyckades. Ännu synas några lämningar af det gamla slottet, och V. Berg företog där utgräfningar i början af 1900-talet, hvarvid betydande förskansningar blottades. - 2. (Sankt 0'lof sb or g). Se Ny si o 11. 1. (L. W:sonM.) Olofsholm, Sankt, god hamn med lastageplats på Gottlands nordöstra kust, Hellvi socken, ö. om Slite. Se Akergarn. Olof Sigtryggsson. Se Olof, norska konungar 2. Olofskloster. Se Olofskyrkor. Olofskyrkor, d. v. s. kyrkor, invigda åt Olof den helige, funnos under medeltiden i stor mängd i Norge med lydländer och voro ej ovanliga i de andra skandinaviska länderna, särskildt i Skåne och på Gottland. Exempelvis må nämnas, att Norrköpings stadsvapen visar hans (stadens forna skyddshelgons) bild och S:t Olai kyrka där är uppkallad efter honom. I Stockholm fanns 1674- 1768 ett S-t Olofskapell (där Adolf Fredriks kyrka nu står), som var annex till S:t Klara, samt S:t Olofsskolan (fr. 1695). På Brittiska öarna förekom-mo många Olofskyrkor, ensamt i London 4. Äfven i Reval, Novgorod och Konstantinopel funnos dylika. I Norge finner man ej blott Olofskyrkor, utan äfven Olofskloster. I Bergen var det två (ett do-minikan-, upprättadt omkr. 1230, och ett fran-ciskan-, uppr. omkr. 1250). I Hamar grundlades ett sådant kloster redan 1152. I Nidaros hade franciskanerna, i Oslo dominikanerna, i Tönsberg premonstratenserna hvardera ett. T. o. m. på Grönland anlades två Olofskloster, ett för munkar, ett för nunnor. Olof Skötkonung. Se Olof, svenska konungar 4. Olofsmässa (fsv. Olafs wcessa), O Ismassa, eg. den högtidliga gudstjänst, som årligen firades till Olof den heliges ära i Nidaros (Trondhjem) på hans dödsdag, 29 juli (fsv. Olafs 1. Olufs dagher, no. Olavsdagen); aftonen förut hette Olavsvaka (förvrängdt 0.1 s o k). På grund af nationalhelgo-nets stora betydelse var tillströmningen af pilgrimer och andra så betydande, att en mängd förströelser anordnades i stiftsstaden och ett stort antal affärer uppgjordes vid detta tillfälle. Efter reformationen sökte och lyckades man i Norge utplåna minnet af det gamla helgonet, och enligt Daae skall ej vidare där finnas bevaradt något minne af Sankt Olofsdagen. Men längs en af de medeltida pilgrimernas stråkvägar från Mälardalen till Nidaros är denna katolska helgonfest ej bortglömd. Olsmässan, som i Härjedalen i senare tid firades söndagen närmast efter S:t Olofs dag, var ännu för ej så länge sedan det härjedalska folk-lifvets största festlighet under högsommaren. Till fäbodarna, som smyckats till fest, samlades då bygdens hela befolkning (se art. af E. Modin i "Ny illustrerad tidn." 1899). På sista tiden har Olavs-dagen i Norge återupptagits som nationell högtidsdag, -a-i. Olofsson, Hans, vitter författare, d. mellan 1635 och 1644, var borgmästare i Linköping och 20 b. 21