Hoppa till innehållet

Byggnader vid Nuffield College, Oxford

Från Wikipedia
A tall light-coloured stone square tower with a small metal spire; to the left, a smaller building in the same stone with a dark tiled roof
Nuffield College, med utsikt mot New Road, med bibliotekstornet krönt av en spira. Huvudingången till college ligger mitt i byggnaden till vänster om tornet.

Byggnaderna vid Nuffield College, ett av Oxfords universitets college, ligger väster om Oxfords stadskärna i England och står på platsen för Oxfordkanalens bassäng. Nuffield College grundades 1937 efter en donation till universitetet från biltillverkaren Lord Nuffield. Han skänkte mark till skolan samt 900 000 pund (ungefär 246 miljoner pund i dagens värde) för att bygga och donera colleget. Arkitekten Austen Harrison, som hade arbetat i Grekland och Palestina, utsågs av universitetet att rita byggnaderna. Hans ursprungliga design, starkt influerad av medelhavsarkitektur, avvisades av Nuffield, som kallade den "oengelsk"[1] och vägrade låta sitt namn kopplas till den. Harrison omarbetade planerna och siktade på "något i stil med Cotswold-bostadsarkitektur",[1] som Nuffield önskade.

Bygget av den andra designen påbörjades 1949 och slutfördes 1960. Framstegen försvårades av efterkrigstidens byggnadsrestriktioner, och effekterna av inflationen på Nuffields donation ledde till olika kostnadsbesparande förändringar i planerna. I en förändring omgestaltades tornet, som hade planerats att vara dekorativt, för att rymma skolans bibliotek. Det var det första tornet som byggdes i Oxford på 200 år och är cirka 46 meter högt, inklusive spiran på toppen. Byggnaderna är arrangerade kring två fyrkantiga innergårdar, med bostäder för studenter och fellows i den ena, och matsal, bibliotek och administrativa kontor i den andra. Kapellet har glasmålningar designade av John Piper.

Arkitekturhistorikern Sir Howard Colvin sade att Harrisons första design var Oxfords "mest anmärkningsvärda arkitektoniska förlust på 1930-talet";[2] det har också beskrivits som en "missad möjlighet" att visa att Oxford inte "bara levde i det förflutna".[3] Reaktionen på skolans arkitektur har till stor del varit negativ. På 1960-talet beskrevs den som "Oxfords största monument över karg reaktion".[4] Tornet har beskrivits som "klumpigt",[5] och förstört av upprepade fönster. Reseförfattaren Jan Morris skrev att skolan var "en salig blandning från början".[6] Arkitekturhistorikern Sir Nikolaus Pevsner, även om han inte var imponerad av större delen av skolan, ansåg dock att tornet hjälpte Oxfords silhuett och förutspådde att det "en dag skulle bli älskat".[7] Skribenten Simon Jenkins tvivlade på Pevsners förutsägelse och hävdade att "vegetation" var det "bästa hoppet" för tornet – liksom för resten av skolan.[8]

Lord Nuffields donation

[redigera | redigera wikitext]
An aerial view of a town; a large grassy mound with two trees to the left; on the far side of the road, two adjoining rectangles of light-coloured stone two-storey buildings with dark tiled roofs, and a tall square stone tower topped with a short metal spire
Nuffield College ur fågelperspektiv med Oxford Castle

Nuffield Colleges historia går tillbaka till den 16 november 1937, då universitetet ingick ett förbunds- och förtroendeavtal med Lord Nuffield.[9] Nuffield, känd som William Morris innan han upphöjdes till adelsvärdighet, var en industriman och grundare av Morris Motor Company, som hade sin bas i Cowley, i östra Oxford.[8][9] För skapandet av Nuffield College och för sina andra donationer (vilket inkluderade finansiering av en professur i spanska studier och donation på 2 miljoner pund 1936[a] till en medicinsk forskningsskola),[11] beskrevs han 1949 i en ledare i The Times som "universitetets största välgörare sedan medeltiden".[12] Han donerade mark på New Road, väster om stadens centrum nära kullen Oxford Castle, på platsen för den till största delen oanvända bassängen vid Oxfordkanalen.[13] År 1937 beskrev The Times den halva milen mellan järnvägsstationen och staden (ett område som inkluderade platsen för det föreslagna college) som "något mellan en sophög och slum".[14] Nuffield hade ursprungligen köpt kanalbassängen för att försköna den delen av staden innan han fick idén att bygga ett college för att uppnå detta.[15] Förutom marken gav Nuffield 900 000 pund[b] för att bygga skolan och förse den med en donationsfond.[9]

Hans plan var att skapa ett college specialiserad på ingenjörsvetenskap och affärsmetoder för att skapa en länk mellan akademi och industri, för vilket han initialt erbjöd universitetet 1 miljon pund;[c] £100 000[d] användes för ett fysikaliskt kemilaboratorium (färdigställt 1941), vilket han godkände. Men även om han övertalades att lägga resten till ett college för samhällsvetenskapliga studier istället, kände han sig ändå "lurad".[16] Han beskrev senare colleget som "det där förbannade Kreml", "där vänsterfolk studerar på min bekostnad".[17] Han var tillräckligt nöjd med skolans arbete för att lämna det största delen av sin återstående förmögenhet (som var mer än 3 miljoner pund) när han avled 1963, även om större delen av testamentet inte nådde skolan eftersom det behövdes för att betala arvsskatt på Nuffields dödsbo.[18][19]

Första ritningen

[redigera | redigera wikitext]
A long pool set in a grass lawn; stone buildings of two and three storeys on three sides
Poolen i den nedre innergården, med utsikt österut mot den övre innergården och matsalen

Administrationen av Nuffields donation var universitetets ansvar, eftersom skolan inte blev en självständig institution förrän efter andra världskriget. En underkommitté bestående av tre chefer för Oxfords colleges (Sir William Beveridge från University College; Alfred Emden från St Edmund Hall; och Linda Grier från Lady Margaret Hall), utsågs att välja arkitekten. Emden verkar ha spelat en huvudroll i gruppens arbete.[20] Åtta arkitekter blev initialt ombedda att tävla, däribland Louis de Soissons, Vincent Harris, Austen Harrison, Charles Holden, Edward Maufe och Hubert Worthington. Alla utom Holden och Maufe lämnade in fotografier av sitt arbete, och underkommittén rekommenderade sedan Harrison, ett beslut som bekräftades efter att han intervjuats den 17 juni 1938. Vid den tiden hade Harrison aldrig arbetat i Storbritannien: även om han hade kvalificerat sig där, hade han praktiserat i Grekland och Palestina.[21] Faktum är att skolan verkar ha varit hans enda projekt i landet, och är fortfarande hans mest kända verk, tillsammans med hans senare University of Ghana. Harrison gavs inga begränsningar när det gällde stil. Nuffield gick med på Harrisons utnämning, men blev inte tillfrågad om collegets arkitektoniska stil innan Harrison började arbeta.[22] När Nuffields donation tillkännagavs rapporterades det att "den allmänna idén" var att collegebyggnaderna skulle placeras bakom trädgårdar, liknande minnesträdgårdarna vid Christ Church, Oxford, så att de som kom in i Oxford från väster skulle mötas av en "vacker utsikt över välplanerade trädgårdar sedda genom räcken";[15] denna idé ingick inte i Harrisons design.

Efter Harrisons inledande studier blev det tydligt att den föreslagna platsen inte kunde innehålla ett college och ett institut för samhällsvetenskaplig forskning som planerat. Nuffield gick med på att tillhandahålla en extra tomt på motsatt sida av Worcester Street.[21] Harrison föreslog att bygga skolan på huvudplatsen, med institutet på den andra platsen. Matsalen skulle ligga i östra änden av huvudområdet, riktad öst-väst, med ett torn i västra änden; den övre innergården, omedelbart väster om matsalen och riktad från norr till söder, skulle ha Warden's Loging i norra änden och kapellet i södra änden. Trappor ledde ner från den övre innergården in i den nedre innergården, återigen riktad från öst till väst, med huvudingången längst i öst av den nedre innergården. Det föreslagna institutet skulle vetter mot huvudentrén till skolan på andra sidan Worcester Street.[23] Underkommittén rekommenderade att Harrisons planer skulle antas i januari 1939, och en modell av designen visades för Nuffield i juni 1939 – han hade varit utomlands under större delen av perioden däremellan.[24][25]

Harrisons design hade "lite som var engelskt, än mindre som var igenkännbart oxfordskt", sade arkitekturhistorikern Sir Howard Colvin.[25] Det fanns inga sadeltak, tinnar eller spiror.[25] Istället hade den föreslagna byggnaden "en starkt medelhavskaraktär",[25] inspirerad av medeltida byggnader i den regionen. Vit Portlandskalksten var det valda byggmaterialet, det skulle finnas "karga" ytterväggar och platta tak, samt en stor halvcirkelformad dörröppning vid huvudingången, med facetterade kilstenar som visade påverkan från islamisk arkitektur på normandiska Sicilien. Tornet, som skulle ha en inre kupol och en yttre polygonal design, visade (enligt Colvin) influenser från Bysans och delar av södra Frankrike. I matsalen skulle det finnas sidoskepp på norra och södra sidan av matsalens huvuddel, som i en basilika, med bågar och kolonner i sidoskeppen utformade i grekisk dorisk stil. Matsalen och dess stora trappa, sade Colvin, skulle ha kunnat mäta sig med Christ Church. Även om Harrison inte hade färdigställt planerna för uppehållsrummen, hade de första skisserna orientaliska inslag, inklusive eldstäder som påminde om Topkapipalatset i Istanbul. Fängelsedirektörens bostad skulle ha varit "en av de vackraste och mest rymliga av sitt slag".[25] Colvin ansåg dock att kapelldesignen passade bättre för medelhavssol än Oxfords mörker.[25]

Colvin sade att "relationen mellan huvudbyggnaderna" var "elegant utformad" och, "i ett universitet av självförsörjande rum", en design med två korsande axlar – en från ingången till matsalen och tornet, den andra från kapellet till bostaden – "representerade en innovation i planeringen som var mycket effektiv".[25] Colvins uppfattning var att misslyckandet att bygga skolan enligt denna "imponerande"[25] design ledde till att den blev Oxfords "mest anmärkningsvärda arkitektoniska förlust på 1930-talet".[2] Om den hade byggts, sade han, "skulle den ha tagit sin plats bland Oxfords stora arkitektoniska monument".[25]

Andra ritningen

[redigera | redigera wikitext]

Nuffield blev besviken över modellen i Harrisons planer, eftersom byggnaderna inte var i den allmänna Oxford-collegestil som han var känd för att föredra.[22] Efter ett möte med universitetets rektor A.D. Lindsay skrev Nuffield till honom den 15 augusti 1939 och sade att han kände sig "tvungen att följa min negativa bedömning av planerna".[1] Designen var "oengelsk och oförenlig med den bästa traditionen inom Oxfords arkitektur", sade Nuffield och tillade att "om en byggnad av denna typ skulle uppföras, skulle jag inte tillåta att mitt namn förknippas med den".[1]

Harrison protesterade att den så kallade Oxford-arkitekturtraditionen var ett vagt begrepp och också en historisk tillfällighet: det fanns ingen enhetlig stil som förenade universitets- och högskolornas byggnader, utan istället hade olika konstruktioner använts med varierande modifieringar under många århundraden. Endast en kompromiss skulle passa "en 1900-talsgivare med industriell bakgrund som suckar efter romantik, en kommitté av ekonomer som söker resultat [och] styrelsenom för ett universitet djupt rotat i sin tradition".[1] Trots detta gick Harrison med på att försöka tillfredsställa Nuffields önskan om "något i stil med Cotswold-bostadsarkitektur",[1] och tog fram en andra ritning. Mängden boende som tillhandahölls minskades. Huvudentrén flyttades från väster till söder om colleget, under kapellet; den skulle ha en arkadförsedd vestibul, så att innergården kunde ses från gatan, precis som Nuffield önskade. De platta taken ersattes med sadeltak med sadeltak och takkupor. Trappan som ledde till matsalen togs bort och matsalen flyttades till marknivå, utan sidoskepp men med ett hammartak av ekfackverk. Tornet, som nu skulle innehålla uppehållsrummet, flyttades från området för den tidigare matsalstrappan till kapellets östra ände.[26] När ritningarna visades för Nuffield i början av 1940 var den enda förändring han begärde innan han gav sitt godkännande ett "mer konventionellt" torn som skulle ersätta spiran enligt Harrisons design.[27]

Konstruktion och färdigställande

[redigera | redigera wikitext]
A scene of rooftops; on the left, a grassed mound with a tree; a rough stone wall in the foreground
Utsikt från Oxford Castle, med Nuffieldspiran som reser sig ovanför trädet till vänster

Andra världskriget innebar att byggarbetet på huvudbyggnaderna inte kunde påbörjas förrän den 21 april 1949, då grundstenen lades; arbetet med rektorsbostaden hade påbörjats i oktober 1948.[9][28] Innan byggnaderna uppfördes drevs skolan från hyreshus på andra platser i Oxford, på Banbury Road och Woodstock Road.[28] Det gjordes ytterligare förändringar i Harrisons andra ritning, eftersom inte bara inflationen mellan 1937 och 1949 minskade värdet på Nuffields ursprungliga donation, utan ytterligare besparingar behövde göras i den svåra ekonomiska situationen efter kriget.[13][27] En skalenlig modell, skapad 1949 när arbetet påbörjades, visade förändringarna: ett förkortat torn, en enklare huvudentré och inga arkader inom innergårdarna. Ytterligare förändringar gjordes när arbetet påbörjades, inklusive obestämd uppskjutning av byggandet av institutet mittemot skolan. Tornets planer ändrades så att det skulle rymma ett bibliotek, istället för att vara rent ornamentat, fönster lades till med jämna mellanrum och det kröntes av en kopparspira.[27][29]

En ytterligare försening av byggnationen tillkännagavs 1951, då arbetskraft och material begränsades på grund av en statlig upprustningskampanj.[30] Arbetet med att färdigställa innergården, inklusive en matsal, kök och bibliotekstornet, påbörjades 1955 till en kostnad av 200 000 pund. Dessa pengar donerades till skolan av Nuffield Foundation på rekommendation av Lord Nuffield.[24] Tills det blev obligatoriskt med böcker använde collegets fellows övervåningen som ett Senior Common Room.[31] Tornet färdigställdes 1956,[27] och hela skolan (utan institutet på platsen mittemot, som nu används som parkeringsplats)[32] färdigställdes 1960.[33] Arbetet pågick fortfarande när skolan registrerades genom Royal charter 1958 och därmed blev en självstyrande enhet.[34] Stadgan överlämnades till college av hertigen av Edinburgh den 6 juni 1958, vid den första lunchen som serverades i matsalen.[24]

Colvin kommenterade att, förutom spiran som liknade den ursprungliga planen, innehöll skolan som den slutligen byggde inga av de element som gett Harrisons första design "intresse och utmärkelse".[35] De återstående "spåren" av den första planen, sade han, var de två huvudaxlarna inom colleget, även om de "inte längre fokuserade på större arkitektoniska händelser", och murverket runt huvuddörrarna, skuret för att likna medeltida Italiens byggnader snarare än Tudor-Englands.[35]

Byggnader

[redigera | redigera wikitext]
A small pool surrounded by paving slabs; a metal abstract sculpture stands in the pool, with a long post topped by a ribbed "U" shape in front of a segment of a sphere; behind the pool, a lawn with trees and bushes, and two storey buildings with regular windows and dark tiled roofs
Bassängen i den övre innergården.

Colleget har en symmetrisk front mot New Road och slottet, med fyra små gavlar mellan en större gavel i vardera änden.[36] Det finns två innergårdar, med trappsteg som leder ner från den övre innergården (i öster) till den nedre innergården (i väster). Bostäder för studenter och fellows finns i den nedre innergården, medan matsalen, biblioteket och administrativa kontor finns i den övre innergården.[24] Byggnaderna är två våningar höga, med takkupor ovanför.[29] Det finns pooler i mitten av innergårdarna (den i den nedre innergården är den längsta av de två); författaren Simon Jenkins sade att dessa är "nästan pölar" och såg dem som reliker från Harrisons Medelhavsplan.[8] Författaren Peter Sager ansåg dock att dammen representerar kanalbassängen som tidigare låg på platsen.[17] Huvudingången leder in till den övre innergården, som har matsalen på sin östra sida.[29] De fyrkantiga fönstren mot innergårdarna är arrangerade i tätt placerade grupper om tre; I den östra änden av den övre innergården har uppehållsrummet ett större burspråk.[29][36] En abstrakt skulptur av Hubert Dalwood från 1962 har placerats på gräsmattan inne i skolan.[36] Dalwood ritade också fontänen i poolen i den övre fyrkanten, även om hans plan för en vattenstråle inte genomfördes, "vilket lämnade skulpturen utan något uppenbart syfte".[24]

Adjoining buildings at the corner of a road, facing both ways; a mixture of gables and dormer windows at the roofline; built of light-coloured stone, they are two-storey in height below the roofs or gables
Hörnet av New Road (höger) och Worcester Street (vänster

Matsalen har ett golv av svart och vit marmor och betongbågar som bär upp ett ektak med röda paneler.[5][37] Möblerna i matsalen designades av, och stolarna byggdes av, Edward Barnsley. Lord Nuffields vapensköld syns över eldstaden, uthuggen ur en enda sten, och hans porträtt, målat av Sir Arthur Cope, hänger i matsalen.[24] Taken är klädda med Collyweston-skiffer från Northamptonshire. Många andra Oxford-college är täckta med Stonesfield-stenskiffer från ett stenbrott 16 km nordväst om Oxford, men dessa fanns inte längre tillgängliga när Nuffield byggdes.[38] Den huvudsakliga byggnadsstenen som används är Clipsham-sten.[31] Tornet, som har nio våningar, är cirka 27 meter högt, där spiran höjer den totala höjden till cirka 46 meter.[31][36] Det var det första tornet som byggdes i Oxford på 200 år.[24] Arbete utfördes i biblioteket 1999 för att utöka den totala hyllängden till strax under 6 kilometer.[39] Biblioteket innehåller målningar av "Vår" och "Vinter" av Derrick Greaves samt "Sommar" och "Höst" av Edward Middleditch.[40]

Kapellet, som ligger på södra sidan av skolan, har plats för fyrtio personer. Den dekorerades och utrustades under ledning av konstnären John Piper före invigningen den 13 december 1961 av dåvarande biskopen av Oxford, Dr Harry Carpenter. Glasmålningarna designades av Piper och tillverkades av hans regelbundna samarbetspartner, glastillverkaren Patrick Reyntiens. Det största av dessa är ett trefönster i norra väggen, som vetter mot altaret som är riktat mot söder. Fönstret avbildar Kristi fem sår, med fötter, händer och hjärta isolerade och ritade i kontur, där den enda färgen är strimmor av rött blod. I vardera änden av kapellet finns motsatta nischer i öst- och västväggarna, var och en med ett tvåfönster med abstrakt design. De mot norra väggen är färgstarka i rött, blått och guld. De mot söder är i ljusare nyanser. Piper ansvarade också för utformningen av altarbordet, bänkarna och ljusstakarna. Skulptören John Hoskin tillverkade bronsrelieferna och korset, och det gyllene draperiet bakom altaret vävdes av studenter vid Royal College of Art.[41][42][43][44]

Bedömning

[redigera | redigera wikitext]
A large square tower with regular rows of three windows, topped by a small metal spire
Tornet, som beskrivs som "spännande",[45] "mäktigt",[36] "gängligt",[5][8] "klumpigt"[4] och "grotesk"[46]

Arkitekturförfattaren Geoffrey Tyack har skrivit att Nuffield College var Oxfords "viktigaste arkitektoniska projekt under de omedelbara efterkrigsåren".[47] Åsikterna om collegets arkitektur har varierat, även om de flesta varit negativa. Författarna till ett häfte från 1961 om arkitekturen i det moderna Oxford sade att det var "Oxfords största monument över karg reaktion".[4] Cotswold-stilen togs "absurt ur sitt sammanhang och skoningslöst utsträckt", och harmoniserade inte med det klumpiga tornet", medan spiran "[satt] obekvämt ... trots dess utsmyckade bas".[4] En namnlös journalist skrev i The Times 1959 att de huvudsakliga byggnaderna i innergårdarna var "något märkligt sammankopplade med små bassänger som oemotståndligt påminner om ett Lilliputianskt Versailles".[48] Samma författare sade att tornet reste sig "Manhattan-vis i tio våningar under 1900-talet, bara för att ha en liten spira, som undkom från femtonde århundradet, tränga igenom dess topp och stjäla det sista skrattet".[48] Peter Sager ansåg också att "höghusbiblioteket" lätt kunde "stå vid Hudsonfloden".[17] Sir Howard Colvin sade att tornets "funktionella funktion" "inte stämde överens med dess ursprungliga dekorativa syfte", och att arkitekterna "inte hade lyckats hitta en tillfredsställande lösning" på den "upprepade enhetligheten i fönsterfördelningen".[27] Om spiran sade Colvin att den "bidrar till Oxfords silhuett utan någon tydlig hänvisning till historiska föregångare".[27] Geoffrey Tyack ogillade också tornet och beskrev det som "en klumpig byggnad" som "lystes upp av en monoton rad fönster som slagits ut ur väggytan"; han ansåg dock att matsalen var "en effektiv omtolkning av det traditionella collegemönstret".[5]

Arkitekturhistorikern Sir Nikolaus Pevsner jämförde skolan ogynnsamt med den danske arkitekten Arne Jacobsens ritningar för St Catherine's College, Oxford, vars byggnation påbörjades 1960 (året då Nuffield College stod klar): St Catherine's var enligt honom "det mest perfekta arkitektoniska verket i 1900-talets Oxford" och fick Nuffield att "framstå som ännu mer absurd".[33] Ändå "föreslog han förlåtelse" för det "mäktiga tornet", som "positivt hjälper Oxfords berömda silhuett", och tillade att det har "tillräcklig identitet för att vara säker på att det en dag kommer att finna tillgivenhet".[36] Han sade att tornet hade något av arkitekten Edwin Lutyens "lyckade manipulation av tidstypiska detaljer till en icke-tidsperiodisk helhet och kommer, profeterar jag, en dag att bli älskad", även om han var mindre säker på att detta öde väntade resten av byggnaderna.[7] Simon Jenkins sade om Pevsners profetia om tornet: "Jag tvivlar på det"; han beskrev den som "högst klumpig", med en "svag spira", och sade att "växtlighet var dess bästa hopp, liksom för resten av Nuffield".[8] Skolan, enligt hans uppfattning, "krävde ett sinne för humor".[8]

A large gate of metal bars, within a curved arch of light-coloured stone. Two people in casual clothes look through the gate, through which there is a grassed lawn with a pond, steps at the far end and a stone building with large rectangular windows. On the top of the gate, a shield with a coat of arms surmounted by a helmet.
Utsikt genom västra porten in till den nedre innergården

I en artikel 1952, efter att den första delen av byggnaderna var färdig, skrev J.M. Richards, redaktör för Architectural Review, att Nuffield var "ett storskaligt exempel på tidsenlig arkitektur som inte har någon som helst rättfärdigande hänsyn till grannarna och representerar en missad möjlighet av ett verkligt tragiskt slag".[3] Eftersom platsen låg bort från stadens "gamla colleges" och i ett område med "oansenliga kommersiella byggnader från 1800-talet" hade det funnits en "sällsynt möjlighet" att bygga något "tillhörande ... till 1900-talet, och för att visa att Oxford inte bara lever i det förflutna".[3] Han sade att "kompromissen mellan samtida behov och vad som föreställs vara den engelska kollegiala traditionen är helt ovärdig det utbildningsprojekt som den nya stiftelsen representerar".[3] Han var dock "tacksam" för att byggnaden använde slät sten "i korrekt Oxford-stil" istället för grusfasad, som han sade hade använts på andra håll i Oxford "med oerhört obehagliga resultat".[3]

The Times arkitekturkorrespondent skrev att skolans arkitektur var malplacerad – det var "anmärkningsvärt" att ett college med kopplingar till modern industri skulle se bakåt på detta sätt. "Att ett college tillägnat moderna vetenskapliga studier skulle klä upp [i stil med ett antikt Cotswold-herrgård] har redan varit föremål för förbryllande kommentarer av många utländska besökare i Oxford."[49] I The Observer ogillade Patience Gray också skolans design, och hänvisade till arkitekturens "Cotswold-demens" samt skolans "trånga fönster och groteska sockertorn."[46] Kapellet beskrevs av reseförfattaren Jan Morris som "ett av de sötaste små helgedomarna i Oxford";[50] "mycket enkel, nästan sträng" med en kontrast mellan de svartvita bänkarna och den "rika färgen" på glasmålningarna.[50] Hon sade dock att även om Oxfords colleges förändras i stil över tid när byggnader läggs till eller ändras, "var Nuffield en salig blandning från början, med ett svagt levantinskt torn på en gotisk bas i Cotswold-stil".[6]

In the foreground, part of the long pool and lawn; behind, a section of a two-storey building in light stone, topped with a dark tiled roof and two chimneys; there are dormer windows in the roof; the windows at ground and first floor level are regular and frequent; an open archway surrounded by vegetation in the centre
Rum i den nedre innergården

Författaren Miles Jebb ansåg att kontrasten mellan matsalens svartvita golv och röda paneltak var "mycket effektiv".[37] Han ansåg att collegets inneslutna layout var "en huvudattraktion", men skrev att tornets "påtagligt funktionella funktion drar ner dess estetiska attraktion", även om det gjorde det "tydliga tillägget" till Oxfords silhuett som Nuffield ville ha.[37] A.R. Woolley, författare till en guide till staden och universitetet för Oxford University Press, var mer positiv. Han beskrev tornet som "en spännande avvikelse från det konventionella", med dess spira som ett "sekulärt bidrag till silhuetten".[45] Han sade att byggnaderna "utgör en pittoresk grupp av sadeltak med Cotswold" och tillade att "[d]eras design är enkel och beror på sina rättvisa proportioner för sina effekter. Det är både traditionellt och originellt."[45]

År 1993 blev skolans byggnader listade som Grade II, en beteckning som ges till byggnader av nationell betydelse och särskilt intresse.[29][51] Kantstenarna runt poolen i västra innergården har fått en separat klassning som Grade II, som en "integrerad del av Nuffield College-projektet".

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 9 oktober 2025.

Anmärkningar

[redigera | redigera wikitext]

Penningvärden är uppskrivna till samtida värden genom förändringar i Storbritanniens bruttonationalprodukt (BNP). Detta mäter den sociala kostnaden för byggnation eller investering som en andel av ekonomins totala produktion av varor och tjänster, vilket visar motsvarande social påverkan i dagens termer: hur mycket samtida britter skulle behöva avstå för att investera en liknande mängd av den nuvarande brittiska ekonomin. Från och med januari 2017 är det senaste året för vilket samtida siffror finns tillgängliga 2015.[10]

  1. ↑ 2 miljoner pund 1936 skulle uppskattningsvis vara värt 774 miljoner pund i dagens penningvärde.[10]
  2. ↑ 900 000 pund 1937 skulle vara värt ungefär 325 miljoner pund i dagens penningvärde.[10]
  3. ↑ 1 miljon pund 1937 skulle vara värt ungefär 362 miljoner pund i dagens penningvärde.[10]
  4. ↑ 100 000 pund 1937 skulle vara värt ungefär 36,2 miljoner pund i dagens penningvärde.[10]

Fotnoter

[redigera | redigera wikitext]
  1. 1 2 3 4 5 6 Colvin, p. 174
  2. 1 2 Colvin, p. 166
  3. 1 2 3 4 5 Richards, J. M. (August 1952). ”Recent Building in Oxford & Cambridge”. Architectural Review (London: The Architectural Press) CXII (668): sid. 75.
  4. 1 2 3 4 Smith, p. 28
  5. 1 2 3 4 Tyack, p. 301
  6. 1 2 Morris, p. 205
  7. 1 2 Pevsner, p. 65
  8. 1 2 3 4 5 6 Jenkins, p. 686
  9. 1 2 3 4 Loveday
  10. 1 2 3 4 5 Officer, Lawrence H. (2017). ”Five Ways to Compute the Relative Value of a U.K. Pound Amount, 1830 to Present”. Five Ways to Compute the Relative Value of a U.K. Pound Amount, 1830 to Present. MeasuringWorth. http://www.measuringworth.com/ukcompare.
  11. ↑ Hibbert, p. 284
  12. ↑ ”Nuffield College”. The Times: s. 5. 22 april 1949.
  13. 1 2 Tyack, p. 300
  14. ↑ ”Lord Nuffield's College”. The Times: s. 15. 14 oktober 1937.
  15. 1 2 ”Lord Nuffield's Gift”. The Times: s. 11. 14 oktober 1937.
  16. ↑ Morrell, J. B. "The non-medical sciences 1914–1939", in Harrison. pp. 144, 158
  17. 1 2 3 Sager, p. 162
  18. ↑ Hibbert, p. 285
  19. ↑ Hull, Peter (1993). Lord Nuffield: An Illustrated Life of William Richard Morris, Viscount Nuffield, 1877–1963. Osprey Publishing. Sid. 45. ISBN 978-0-7478-0203-7.
  20. ↑ Colvin, p. 167
  21. 1 2 Colvin, p. 168
  22. 1 2 Colvin, p. 173
  23. ↑ Colvin, pp. 169–170
  24. 1 2 3 4 5 6 7 Hibbert, p. 286
  25. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Colvin, p.171
  26. ↑ Colvin, pp. 174–175
  27. 1 2 3 4 5 6 Colvin, p. 175
  28. 1 2 ”Building Nuffield College”. The Times: s. 3. 18 oktober 1948.
  29. 1 2 3 4 5 Mall:NHLE
  30. ↑ ”Delay In Building Of Nuffield College”. The Times: s. 6. 8 september 1951.
  31. 1 2 3 ”Addition To Oxford Skyline”. The Times: s. 4. 7 november 1955.
  32. ↑ Tyack, pp. 300–301
  33. 1 2 Pevsner, p. 67
  34. ↑ ”New Charters Presented”. The Times: s. 4. 7 juni 1958.
  35. 1 2 Colvin, p. 177
  36. 1 2 3 4 5 6 Pevsner, p. 235
  37. 1 2 3 Jebb, p. 153
  38. ↑ Pevsner, p. 407
  39. ↑ ”Annual Report 1999–2000: Library”. Annual Report 1999–2000: Library. Nuffield College, Oxford. 15 January 2001. Arkiverad från originalet den 24 september 2009. https://web.archive.org/web/20090924034202/http://www.nuffield.ox.ac.uk/general/report/2000/part2.shtml. Läst 15 februari 2026.
  40. ↑ Woolley, p. 121
  41. ↑ ”Art and Architecture”. Nuffield College. https://www.nuffield.ox.ac.uk/the-college/about-the-college/art-architecture/. Läst 3 januari 2025.
  42. ↑ ”The Chapel”. Nuffield College. https://www.nuffield.ox.ac.uk/the-college/about-the-college/the-chapel/. Läst 3 januari 2025.
  43. ↑ Osborne, June (1997). John Piper and Stained Glass. United Kingdom: Sutton Publishers Limited. ISBN 0-7509-1088-7.
  44. ↑ ”John Piper: Artist In Stained Glass”. TORCH - The Oxford Research Centre in the Humanities. https://www.torch.ox.ac.uk/article/hidden-objects-oxford. Läst 6 oktober 2025.
  45. 1 2 3 Woolley, p. 120
  46. 1 2 Gray, Patience (17 april 1960). ”Students At Home”. The Observer: s. 15.
  47. ↑ Tyack, p. 299
  48. 1 2 ”New Wave Of Building At Oxford”. The Times: s. 5. 23 oktober 1959.
  49. ↑ ”The Industrialist as Patron”. The Times: s. 3. 23 april 1959.
  50. 1 2 Morris, p. 216
  51. ↑ ”Listed Buildings”. Listed Buildings. English Heritage. 2010. http://www.english-heritage.org.uk/caring/listing/listed-buildings/.

Bibliografi

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]

Image Wikimedia Commons har media som rör Byggnader vid Nuffield College, Oxford.

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Byggnader_vid_Nuffield_College,_Oxford&oldid=59406689”