Gamla Finland
| Gamla Finland | ||
| Ryska Finland | ||
| Förvaltningsområde i Kejsardömet Ryssland | ||
.jpg) Viborgska ståthållarskapet 1796 | ||
|
||
| Officiellt namn: Viborgska provinsen (1719-1744), Viborgska guvernementet (1744-1784, 1797-1802), Viborgska ståthållarskapet (1784-1797), Finländska guvernementet (1802-1811) | ||
| Land |  Ryssland | |
|---|---|---|
| Guvernementsstad | Viborg | |
| Folkmängd | 195 000 (1802) | |
| Grundad | 1721 | |
| Datum | 1721–1812 | |
| Idag del av: | Ryssland, Finland | |
 Områden Sverige förlorade till Ryssland i frederna år 1721 (grönt) och 1743 (gult)
| ||
| Förenat med storfurstendömet Finland 1812. | ||
Gamla Finland, även Ryska Finland, var de östliga delar av Finland som Sverige avträdde till Ryssland genom freden i Nystad 1721 och freden i Åbo 1743.[1] Begreppet Gamla Finland uppkom på 1800-talet: ur rysk synpunkt hade det sedan 1809 erövrade Finland blivit det "nya" Finland, varför det äldre ryska förvaltningsområdet i öster retroaktivt kom att kallas det "gamla".[1] År 1812 införlivades området med storfurstendömet Finland.[1]
Den ryska perioden
[redigera | redigera wikitext]Genom freden i Nystad 1721 befästade Ryssland sin makt över delar av Viborgs och Nyslotts och Kexholms län, men Viborgs provins bildades inom Guvernementet Sankt Petersburg redan 1719. Genom freden i Åbo 1743 drogs gränsen längs Kymmene älv. På initiativ av general Balthasar von Campenhausen slogs dessa områden 1744 samman till Viborgs guvernement med Viborg som centralort.[2] Katarina IIs förvaltningsreform 1784 omdöpte det till Viborgs ståthållarskap; 1797 återgick det till Viborgs guvernement och från 1802 bar det namnet Finlands guvernement.[2] Befolkningen växte från 116 000 invånare 1755 till inemot 195 000 år 1802[3] och blev efterhand språkligt och konfessionellt blandad bland annat genom rysk inflyttning och bortförläning av jord till ryssar (donationsgods).[1]
Rättsväsendet i Gamla Finland fortsatte inledningsvis på samma sätt som under den svenska tiden, inom ramen för Gamla Finlands lagsaga. Lagmansrätten upprättades 1742 och verkade till 1812, med undantag för åren 1784–1797 då allmänryska regler följdes.[1]
I freden i Nystad 1721 fick Estland och Livland samt Ösel en uttrycklig garanti för sina privilegier och rättigheter – en paragraf som i princip inte gällde för det ryska Finland, eftersom området till skillnad från Östersjöprovinserna saknade en stark adel och ett rikt borgerskap med vilka kejsaren kunde sluta fördrag.[4] I praktiken agerade man ändå från rysk sida som om samma stadgande hade varit gällande, och freden i Åbo 1743 skrev uttryckligen in att den nytillkomna delen skulle få behålla sina gamla rättigheter på samma sätt som bestämts för Estland, Livland och Ösel 1721.[4] Rättsväsendet och kyrkan underställdes från och med 1735 justitiekollegiets avdelning för est- och livländska ärenden, vilket innebar en direkt administrativ koppling till Östersjöprovinserna.[4]
Efter 1743 fanns i Gamla Finland sammanlagt sex städer. Den i särklass största var Viborg, som vid början av 1800-talet hyste över hälften av områdets stadsbefolkning; näst störst var Fredrikshamn med något över tusen invånare, medan Nyslott var minst med färre än 200 invånare.[5]
Med början på 1710-talet förlänades jordegendomar till militärer och ämbetsmän som donationsgods. Vid sekelskiftet 1800 utgjorde bondehushållen på donationsgodsen inemot en tredjedel av befolkningen i Gamla Finland. Bönderna behöll sin personliga frihet men upplevde sig hotade av livegenskap och ansåg att deras rättigheter kränktes; i sin konfrontation med donatarierna hade de domstolarna på sin sida.[6]
Det svenska arvet
[redigera | redigera wikitext]Trots att Gamla Finland styrdes från S:t Petersburg förblev området på många plan påtagligt svenskt.[3] År 1745 inrättades ett skolsystem enligt svensk modell med gymnasium, trivialskola och pedagogier.[7] Skolförhållandena i Gamla Finland var med sina modernare läroplaner och flickskolor faktiskt betydligt mer avancerade än i det övriga Finland – något som man i domkapitlen och senaten förstod först decennier efter införlivandet 1812.[2] Inledningsvis användes framför allt svenska som förvaltningsspråk, och det behöll sin ställning inom sockenförvaltning, skatteuppbörd och rättskipning under senare hälften av 1700-talet; med tiden vann dock tyskan terräng och blev det dominerande förvaltningsspråket.[7] Samhällseliten, särskilt borgerskapet i Viborg, hade svenska som modersmål.[8]
Svenska församlingar upprätthölls i områdets städer. I Fredrikshamn bildades en svensk stadsförsamling på 1720-talet och Ulrika Eleonora kyrka invigdes 1732; i Villmanstrand tillhörde det lilla borgerskapet en svensk församling, och valet av församling var en statusfråga – även personer med tyska som modersmål valde den svenska församlingen.[9] Den del som avträddes 1721 bildade Viborgs stift och den som anslöts 1743 Fredrikshamns stift; under dem sorterade sammanlagt 37 lutherska församlingar.[7]
Viborg var en stad av särpräglad kosmopolitisk karaktär. Sedan medeltiden fanns ett tyskt och ett svenskt skikt av borgare i staden; under stormaktstiden var Viborg "en aktivt trespråkig miljö" där svenska, tyska och finska samexisterade, och toppskiktet behärskade därtill franska och ryska.[8] När staden kom under rysk spira 1721 fick befolkningen ett ryskt inslag av soldater och köpmän, men det var tyskan snarare än ryskan som tenderade att tränga ut svenskan; samhällseliten hade svenska som modersmål men tyskan vann terräng som umgängesspråk och uppfattades ha det största nyttovärdet.[8] Finskan förblev det språk som praktiskt taget alla i staden behärskade och fungerade som lingua franca.[8]
Närheten till S:t Petersburg präglade Gamla Finland på ett sätt som saknade motsvarighet i det svenska Finland. Den militära närvaron var stark och ett stort antal gränsfästningar byggdes eller utvidgades.[1] Närheten till imperiets huvudstad gjorde det intressant att effektivera driften på donationsgodsen: tyngdpunkten lades från och med mitten av 1700-talet på huvudgårdarna, och donatarierna krävde i allt högre grad dagsverken av bönderna i stället för pengar eller produkter.[6] Resenärer som reste genom både det svenska och det ryska Finland jämförde förhållandena till det senares nackdel, även om närheten till S:t Petersburg också gav möjligheter – bönderna kunde avyttra ved, sten och livsmedel eller förtjäna pengar på transporter.[6] I det svenska Finland kände man väl till donationsböndernas situation, och det bidrog till den negativa inställningen till ryskt välde 1808 och 1809.[6]
Gränsen mot Sverige var ekonomiskt och kulturellt öppen. Den splittrade socknar, och befolkningen på båda sidor hade enligt fredsavtalet rätt att besöka gudstjänst på den andra sidan om gränsen.[6] De ynglingar som siktade på en karriär som präster eller domare studerade vidare vid akademin i Åbo eller Uppsala, tills studier vid utländska universitet förbjöds 1798.[7] Domstolarna följde svensk lag och utgjorde i konflikter mellan bönder och donatarier böndernas bundsförvant; bönderna fick juridisk hjälp av personer insatta i svensk lagstiftning, av studenter, lägre prästerskap och civila tjänstemän.[6]
Införlivandet och utjämningen
[redigera | redigera wikitext]Sedan det övriga Finland 1809 som storfurstendömet Finland förenats med Ryssland, kom Gamla Finlands ställning småningom att förändras. Kejsaren Alexander I beslöt i slutet av 1811 att Viborgska guvernementet vid ingången av 1812 skulle anslutas till storfurstendömet. Forskningen har identifierat tre motiv bakom beslutet: ett filantropiskt – att förbättra donationsböndernas villkor och hindra livegenskapens ryska drag från att sprida sig[2] –, ett konstitutionellt – att utsträcka de i Borgå fastslagna rättigheterna och lagarna till Gamla Finland[2] –, samt ett politiskt – att säkra finländarnas lojalitet inför det förestående kriget mot Napoleon.[2] I beslutet hade kejsaren i hög grad påverkats av Gustaf Mauritz Armfelt,[1] och det sammanhängde med kejsarens strävan att avskaffa livegenskapens olägenheter genom att ställa områden utanför livegenskapssystemet.[10]
Förenandet av Gamla Finland med det övriga Finland var Armfelts största enskilda politiska prestation.[11] Den 5 november 1811 skrev han till sin hustru att han äntligen fått "beslutat om gamla och nya Finlands förening, som är ett verkligt stort opus och för mänskligheten ej en liten vinst, ty de olyckliga varelserna i gamla Finland kunna därigenom hoppas att återfå en existence civile och komma ut ur sin förfäring."[2] Sammanslagningen genomdrevs genom den i november 1811 grundade Kommittén för finska ärenden i S:t Petersburg, vars förste ordförande Armfelt blev.[11] Genom sammanslagningen tillväxte storfurstendömets territorium avsevärt – från Kymmene älv till Systerbäck på Karelska näset och i öster ända till Ladoga – och till storfurstendömet överfördes bland annat städerna och fästningarna Viborg, Fredrikshamn, Villmanstrand, Nyslott och Kexholm.[11]
Genom manifestet av den 11 december 1811 (23 december enligt den gregorianska kalendern) skildes Viborgska guvernementet från kejsardömet Ryssland och införlivades med storfurstendömet Finland som Viborgs län; genom en förordning av den 31 december samma år tillförsäkrades länets inbyggare samma rättigheter som övriga finska medborgare åtnjöt enligt storfurstendömets konstitution.[1] En organisationskommitté tillsattes för åren 1812–1813, under ordförandeskap av landshövdingen i Viborgs län Carl Stjernvall, vilken kommitté avgav ett omfattande förslag till nyordnande av Gamla Finlands offentliga förhållanden; Stjernvalls linje stöddes av Alexander I och Armfelt.[12] Stjernvall förespråkade redan då statlig inlösen av donationsgodsen, men medel saknades i statskassan.[12]
Utjämningen gick långsammare än Alexander I och Armfelt hade förutsett. Städernas inkomster bestod till stor del av brännvinsrättigheter som saknade motsvarighet i det övriga storfurstendömet och inte omedelbart kunde ersättas med något annat system. Markskattläggningen förutsatte lantmäteriarbeten som för kronojordens del drog ut ända till 1840-talet.[2]
Anslutningen av kyrkan i Gamla Finland till Borgå stift 1812 utlöste en kulturstrid mellan det kyrkliga livet i Viborg – som fördes på tyska och präglades av neologi, en rörelse som försökte förena tron med förnuftet – och den svenska ortodoxt-lutherska gudstjänstkulturen i Borgå stift. Biskop Magnus Jacob Alopaeus, som trots sin höga ålder företog en flera månader lång visitationsresa till församlingarna i Viborgs län, drev med kejsarens stöd igenom att den tyska liturgin trängdes undan och att luthersk ortodoxi infördes i Gamla Finland.[13] Däremot lyckades han inte återföra det sekulariserade skolväsendet i Viborgs län i kyrkans förvaltning, vilket ledde till att det tyska inflytandet länge kom att dominera bildningslivet i östra Finland.[13]
Det dröjde emellertid länge, innan de sociala olikheterna mellan Gamla och Nya Finland kunde utjämnas. De svåraste olägenheterna gällde donationsgodsen, vars förhållanden yttermera försvårades genom en förordning av den 25 november 1826 som fråntog donationsbönderna deras äganderätt till jorden.[1] Det var i denna situation som statssekreteraren friherre Robert Henrik Rehbinder, under påtryckning från ryskt håll, 1824 väckte förslag om att till Ryssland åter avträda de 25 östligaste, mest karelska och delvis ortodoxa socknarna i Viborgs län; hans motivering var att finsk förvaltning och svensk rätt ända till S:t Petersburgs portar utgjorde ett bestående hot mot Finlands särställning, men förslaget vann inte kejsarens gillande.[14] Rehbinder fick titeln ministerstatssekreterare först 1834.[14]
Genom skolväsendets utveckling, inrättandet av Viborgs hovrätt 1839 samt framför allt genom donationsgodsens inlösen kom allt större överensstämmelse till stånd mellan förhållandena i Gamla Finland och det övriga Finland.[1] Den slutliga lösningen på donationsfrågan kom genom lantdagens beslut 1863 och 1867 att avsätta medel för inlösen av donationsgodsen allteftersom de kom till försäljning. Processen inleddes på 1870-talet och de sista arvebreven delades ut till bönderna först på 1920-talet.[2] Förenandet av de båda Finland 1811 har av historikern Jyrki Paaskoski jämförts med Tysklands återförening 1990: i båda fallen skedde det på västs villkor.[15]
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Gamla Finland, 1904–1926.
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Gamla Finland i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Jyrki Paaskoski, 'Miksi vanha Suomi yhdistettiin Suomen suuriruhtinaskuntaan?', Historiallinen Aikakauskirja 3/2010, s. 356–363.
- 1 2 Nils Erik Villstrand, Riksdelen. Storfurstendömet Finland 1809–1917, Finlands svenska historia 2 (Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 2012), s. 262.
- 1 2 3 Villstrand, s. 260–261.
- ↑ Villstrand, s. 99.
- 1 2 3 4 5 6 Villstrand, s. 262–263.
- 1 2 3 4 Villstrand, s. 261.
- 1 2 3 4 Villstrand, s. 102.
- ↑ Villstrand, s. 106–107.
- ↑ ”Alexander I”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011
- 1 2 3 ”Gustaf Mauritz Armfelt”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011
- 1 2 ”Carl Johan Stjernvall”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011
- 1 2 ”Magnus Jacob Alopaeus”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011
- 1 2 ”Robert Henrik Rehbinder”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011
- ↑ Villstrand, s. 264.
