Teater i revolution

Mer konstruktivism.

För inte så länge sen såg jag ju om den gamla sf-favoriten Aëlita med konstruktivistisk scenografi av Alexandra Exter.

Nu har jag läst ut en bok jag haft i gömmorna ett antal år: Teater i revolution, Dansmuseets skrift nr 30.
Den innehåller artiklar skrivna av olika personer som behandlar det ryska 20-talsavantgardet på scener av skilda slag.

Jag köpte den på rea i Dansmuseets shop huvudsakligen med förhoppningen att finna en massa bilder på coola människor i konstiga kläder.

Det fanns det förstås. Men nu när jag läst boken kan jag konstatera att artikeltexterna var bra och intressanta också. Inte förrän i de sista texterna nördar man loss och pratar baletthistoria på en esoterisk nivå som är oåtkomlig för den som inte är balettexpert. De flesta texter handlar snarare om teater, och framför allt om hur olika konstarter integrerades med varandra när konstruktivismen slog igenom. Teaterupplevelsen skulle inte vara en realistisk samling repliker uttalade mellan tre väggar i Stanislavskijs anda - den skulle vara en totalupplevelse av form, färg, ljus, ljud, och rörelser.

För detta tog man hjälp av radikala konstnärer för att skapa scenografi, t ex Exter.
Konstruktivismens chefsideolog, Vsevolod Meyerhold, lanserade tekniken biomekanik, ett robotliknande rörelsemönster för skådespelare. Tanken var att pjäserna skulle fungera som maskiner där skådespelarna rörde sig i samklang med rörlig mekanisk rekvisita på scenen, t ex snurrande hjul. Scenkläderna ritades i förenklade former och tydliga signalfärger.




IRL var det inte alltid de här högtflygande idéerna fungerade. En del av de rörliga delarna på scenen rörde sig inte alltid som de skulle, och skådespelarna klagade på att scenografin ofta försvårade deras rörelser snarare än tvärt om.

Som dom flesta avantgarde-rörelser förblev konstruktivismen ett intresse för ett fåtal, och när Stalins direktiv gick ut runt 1930 om att all konst skulle vara socialrealistisk och lättfattlig som en hötorgsmålning så var den dödsdömd.

Men konstruktivismen fick förstås ändå en enorm betydelse i efterhand, för pop-kulturen. Tusentals skivomslag från postpunken och framåt skulle ha sett annorlunda ut om det inte vore för de ryska 20-talskonstnärernas diagonala kompositioner, stiliserade former och klara signalfärger.



Det kanske inte alltid fungerade på teatern, men som estetisk stil är konstruktivismen odödlig.

Stum sovjetisk science fiction

Cinematekets medlemmar röstade rätt.
I höstas utlystes omröstning om vilken film medlemmarna helst skulle vilja se.
Jag har redan glömt de andra filmerna man kunde välja på, men röstarna visade upp en ovanligt god smak och röstade fram Aëlita av Jakov Protazanov från 1924.
Nu på torsdag 15:e januari kl 18.00 är det dags.

Det är en historia om hur en ädel sovjetisk vetenskapsman konstruerar en rymdraket och reser till Mars med den tillsammans med några andra ganska aparta figurer. Mars visar sig vara en totalitär stat styrd av nåt sorts Väktarråd med Aëlita som marionett-drottning. Vetenskapsmannen och hans följeslagare börjar genast sprida Marxs läror för att inspirera en revolution.

Sekvenserna på jorden är väl hyfsat realistiska, med mycket snö och Karlsson på taket-aktiga människor som spelar dragspel och halsar vodka.
Men sekvenserna på Mars är konstruktivistiska!


Jag vet inte hur mycket konstruktivistisk film som gjorts, förmodligen inte så mycket. Kanske står det någonting om det i den bok jag läser just nu - mer om den senare.

Skådespelarna i Mars-scenerna rör sig enligt den konstruktivistiska teaterns chefsideolog Vsevolod Meyerholds biomekaniska system, som innebär effektiviserade mekaniska rörelser ungefär som en maskin eller robot. Alexandra Exter, konstruktivistisk teaterscenograf, designade kostymerna och kulisserna. De ser ut som om de är gjorda av typ skumgummi och plexiglas, material som jag inte ens vet om dom existerade 1924. Det är inte så långt från sanningen; kostymerna bestod delvis av glas, linor och plåt! Aëlita, drottningen av Mars, bär glittrande spröt i en gloria runt huvudet och ser ut att ha tre bröst.


De förslavade arbetarna rör sig som kuggar i ett maskineri och bär munkorgsliknande masker som gör dom ännu mer avhumaniserade än de förslavade arbetarna i Fritz Langs Metropolis. Det är inte omöjligt att Fritz Lang och/eller Thea von Harbou, hans dåvarande fru och manusförfattare, kan ha fått en del idéer från Aëlita. Eftersom Mars är ett totalitärt samhälle har dom också sin egna lilla konstruktivistiska Hitler-hälsning: armen rak lätt sluttande framför bröstet med handflatan nedåt.


Aëlita liknar inte mycket man sett, definitivt inte många stumfilmer man sett. Jag har haft turen att se den en gång på Cinemateket tidigare och en gång på filmvetarkursen. Jag äger den dessutom på dvd.
Men jag funderar ändå på att gå till Cinemateket på torsdag. Det kanske blir stumfilms-folkfest. Det är den värd.