Regeringen Erlander I
| Regeringen Erlander I Sveriges regering  | |
 Statsminister Tage Erlander | |
| Statschef | |
| Statschef | Gustaf V (1946–1950) Gustaf VI Adolf (1950–1951) |
| Tidsperiod | |
| Tillträde | 11 oktober 1946 |
| Frånträde | 1 oktober 1951 |
| Ministrar och partier | |
| Statsminister | Tage Erlander |
| Regeringsparti(er) | Socialdemokraterna |
| Status i parlamentet | majoritetsregering (FK)[1] minoritetsregering (AK) |
| Oppositionsparti(er) | Högerns riksorganisation Landsbygdspartiet bondeförbundet Folkpartiet Sveriges kommunistiska parti |
| Historik | |
| Val | 1948 |
| Senaste valet | 112 / 230
|
| Mandatperiod(er) | 1945–1948 1949–1952 |
| Företrädare | Hansson IV |
| Efterträdare | Erlander II |
Regeringen Erlander I var Sveriges regering från den 11 oktober 1946 till den 1 oktober 1951.[2] Det var en socialdemokratisk enpartiregering ledd av statsminister Tage Erlander.[3]
Regeringen tillträdde till följd av sittande statsminister Per Albin Hanssons plötsliga bortgång den 6 oktober 1946. Den efterträddes av regeringen Erlander II, en koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet.[2]
Statsråd
[redigera | redigera wikitext]Erlander behöll inledningsvis samtliga av Hanssons ministrar och det enda nya namnet i regeringen var Josef Weijne, Erlanders egen efterträdare på ecklesiastikministerposten.[4]
| ” | Regeringsledamöterna kom i kavaj till fredagskonseljen — det var det yttre tecknet på att kungen inte tagit upp till behandling deras muntliga framställning om att få ställa sina platser till förfogande. Herrarna slog sig ner kring rådsbordet, och kungen meddelade att han utnämnt Tage Erlander till statsminister [...] Dörrarna till konseljsalen förblev öppna, och med ett femtontal personer, journalister mest, som vittnen fick hr Weijne avlägga statsrådseden. | „ |
| Dagens Nyheter, 12 oktober 1946 | ||
Politiska reformer
[redigera | redigera wikitext]
 |
Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2026-10) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Sociala reformer
[redigera | redigera wikitext]En grundbult i den socialdemokratiska politiken efter andra världskriget var olika sociala reformer. Arkitekten bakom de offentliga system som byggdes upp då var socialminister Gustav Möller. Under denna regering beslutades om:
- I december 1946 beslutade Sveriges riksdag om en allmän sjukförsäkring för alla. Det innebar fri sjukvård, statsbidrag till läkemedel och sjukpenning för yrkesarbetande. Reformen skulle ha trätt i kraft den 1 juli 1950 men blev uppskjuten två gånger och blev verklighet först den 1 januari 1955.
- I början av 1947 beslöt en enig riksdag om barnbidrag för alla barn under 16 år
- Bostadspolitiska reformer för att sänka hyrorna och understödja bostadsbyggande
- 1948 års riksdag beslutade också att införa Arbetarskyddsstyrelsen och ett i princip totalt förbud mot nattarbete
Ekonomisk politik
[redigera | redigera wikitext]Under kriget hade man befarat att krigsslutet skulle följas av en ekonomisk depression precis som vid första världskriget. Gunnar Myrdal varnade för detta i boken Varning för fredsoptimism 1944. Men under 1945 stod det klart att konjunkturen i stället gick uppåt. Under 1946 och 1947 ledde detta till inflation och till underskott i bytesbalansen. Valutareserven gick förlorad när importöverskottet blev två miljarder kronor.
År 1947 infördes därför regleringar för att kunna minska importen. Import och betalningar till utlandet försvårades på olika sätt. Ransoneringen återinfördes på kaffe, te och kakao. I april 1948 infördes ransonering av bensin. De ekonomiska svårigheterna användes naturligtvis av oppositionen, särskilt Folkpartiet som med sin nye partiledare Bertil Ohlin skärpt attityden. Folkpartiet och Högerpartiet talade om "Krångel-Sverige" och att Socialdemokraterna i princip var regleringsförespråkare som ville snärja medborgarna. Dessa regleringar ansågs vara ett sätt att förtäckt socialisera näringslivet.
Den skatteutredning som tillsattes i oktober 1945 med Ernst Wigforss som ordförande lade fram sitt förslag i slutet av 1946. Förslaget orsakade stor debatt när den presenterades. Den föreslog sänkt inkomstskatt för de lägsta inkomsterna men skärpt skatt för de högsta inkomsterna, bolagsskatten höjdes från 32 till 40 procent, förmögenhetsskatt för förmögenheter över 20 000 kronor och särskild skatt för odelade dödsbon. Debatten blev hård, särskilt då remissinstanserna i huvudsak var negativa. I sitt remissyttrande hävdade Svea hovrätt att beskattningen av dödsbon stod i strid med grundlagens paragraf att ingen får fråntas sin egendom utan laga dom. När riksdagen sade ja till skattepropositionen reserverade sig alla riksdagsledamöter från Högerpartiet mot beslutet.
Penningpolitiken hade inriktats på att hålla räntorna låga. Riksbankschefen Ivar Rooth avgick i december 1948 när riksbanksfullmäktige vägrade följa hans förslag att höja räntan för att parera inflationen. I september 1949 devalverades kronan dagen efter att brittiska pundet devalverats.
Andrakammarvalet 1948
[redigera | redigera wikitext]Oppositionens kritik mot regeringens politik får sägas ha fått sin kulmen genom andrakammarvalet 1948, där tonen mellan Socialdemokraterna och oppositionen blev osedvanligt hätsk. En fråga som togs upp under valkampanjen var partiernas finansiering. Socialdemokratiska Morgon-Tidningen hävdade att Folkpartiet finansierades av "storfinansen" med något som kallades "bolidenguld", sammanlagt nästan fyra miljoner kronor. Uppgifterna hade kommit från en socialdemokratisk riksdagsman och visade sig vara falska.[källa behövs]
Valet blev en stor framgång för Folkpartiet som ökade sitt röstetal med över 7 procentenheter jämfört med kommunalvalen 1946. Valets stora förlorare blev Högerpartiet och Sveriges kommunistiska parti.[5]
Avgång
[redigera | redigera wikitext]Efter andrakammarvalet 1948 började regeringen samarbeta med Bondeförbundet för att kunna driva igenom sin politik. Man förhandlade även om en koalitionsregering, men detta ledde då ingenstans. Under sommaren 1951 återupptogs dessa samtal, och den 28 september 1951 blev det klart att fyra representanter för Bondeförbundet skulle ingå i regeringen.[källa behövs] Den 1 oktober tillträdde regeringen Erlander II.[2]
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ↑ Nilsson, Torbjörn (25 juli 2026). ”När riksdagens avskaffade första kammaren”. SO-rummet. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/nar-riksdagens-avskaffade-forsta-kammaren. Läst 16 september 2026. ”Socialdemokraterna gick starkt framåt på 1930-talet, inte minst i kommunala val. Det gav så småningom partiet en dominerande ställning i första kammaren, med egen majoritet från 1941.”
- 1 2 3 ”Statsministerämbetet”. Regeringskansliet. 17 mars 2026. Arkiverad från originalet den 20 oktober 2026. https://web.archive.org/web/20261020203642/https://www.regeringen.se/sa-styrs-sverige/statsministerambetet-i-sverige/. Läst 19 augusti 2026.
- ↑ ”Tidigare regeringsbildningar och statsministrar”. Sveriges riksdag. 27 april 2023. Arkiverad från originalet den 20 oktober 2026. https://web.archive.org/web/20261020203623/https://www.riksdagen.se/sv/sa-fungerar-riksdagen/demokrati/sa-bildas-regeringen/tidigare-regeringsbildningar-och-statsministrar/. Läst 19 augusti 2026.
- ↑ ”Erlander förde Weijne til kungen”. Dagens Nyheter: s. 14. 12 oktober 1946. Läst 7 oktober 2026.
- ↑ ”Historisk statistik över valåren 1910–2022. Procentuell fördelning av giltiga valsedlar efter parti och typ av val”. SCB. 21 november 2022. Arkiverad från originalet den 21 oktober 2026. https://web.archive.org/web/20261021085627/https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/demokrati/allmanna-val/allmanna-val-valresultat/pong/tabell-och-diagram/historisk-valstatistik/historisk-statistik-over-valaren-19102022.-procentuell-fordelning-av-giltiga-valsedlar-efter-parti-och-typ-av-val/. Läst 21 oktober 2026.
| ||||||||||||||||||||||||||||
