Slaga

Övre vänster: Slaga från norra Skandinavien.
Övre höger: tröskar med slagor (ca 1270, Frankrike).
Undre vänster: Tröskning med slaga.
Undre höger: Tröskning med slaga i Hudene, Västergötland, 1903.

Slaga är ett jordbruksredskap för tröskning av säd och frö och består av en släng som är rörligt fäst vid ett skaft.^[1]

Konstruktion

Hur de är sammanbundna varierar och hade förr tydliga geografiska särdrag. Gemensamt för de nordiska (utom Finland) var att slängan kunde rotera kring toppen på skaftet genom att senor, läder eller skinn gled runt en knopp eller liknande. I Skåne och Danmark var knoppen ofta en spik med stort huvud.^[2] Ålskinn som har hög slitstyrka har i vissa fall används för att binda samman slagan.

Bruk

Tröskemännen arbetade inomhus i stora sädeslador där de bankade sädeskornen ut ur sädens ax och ärtornas baljor. Tröskarna svängde slängen i en cirkelrörelse så den landade med hela sin längd på säden som låg utbredd på loggolvet. Detta utfördes taktfast och metodiskt tills sädeskornen var uttröskade varpå halmen rystes så all korn föll ur. Sedan sopades det tröskade bort i en hög och nya sädeskärvar lades ut och bands upp för att tröskas.^[3]

Verktyget kan ha använts i Västeuropa redan kring tiden för början av vår tideräkning men kom inte till Norden förrän i början av 1000-talet.

Som vapen

Slagan kunde enkelt användas som nödvapen och gav ett kraftigt slag som stångvapen. Medeltida och renässanskonst visar att slagor använts av allmoget vid bondeuppror och bygdförsvar. Det fanns även ordentliga stridsslagor som försåg huvudet med spikar och dylikt. I modern tid finns även så kallade mintröskor som är fordonsmonterade minröjningsanordningar i form av kedjeslagor monterade på en vågsnurrande kolv som slår sönder och fördetonerar minor framför fordonet.