Tvångsprostitution

Tvångsprostitution syftar på ofrivillig prostitution. Den kan sägas vara en typ av sexuellt slaveri och som ett resultat av tvångsmedel från tredje part.

De engelskspråkiga termerna forced ('tvingad') och enforced ('framtvingad') prostitution förekommer i internationella människorättsbaserade konventioner, som i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen vid Internationella brottmålsdomstolen; de har dock applicerats oregelmässigt. Forced prostitution står för en situation där en person utsätta för tvångsmedel av en annan person, för att ägna sig åt sexarbete eller annan sexuell aktivitet. I modern tid är detta kanske mest känt från sammanhanget människohandel för sexuella ändamål ("sextrafficking"), men det har historiskt förekommit under en mängd olika former.

Juridik

Sedvanerätt och laglighet

Tvångsprostitution är olagligt enligt sedvanerätten och lagböckerna i alla jordens stater. Detta skiljer sig från annan (och frivillig) prostitution som kan ha olika juridisk status beroende på land; bedömningen finns på en skala från helt laglig och normaliserad (Belgien) till olaglig och i vissa fall belagd med dödsstraff (Iran). Prostitution med minderåriga är olagligt i princip överallt i världen, genom att alla FN:s medlemsländer undertecknat Barnkonventionen som i artikel 34 beskriver detta som exploatering och sexuellt övergrepp.

Med det trettonde tillägget till USA:s grundlag avskaffades slaveri i landet. Senare har det tillägget nämnts som ett argument för att jämföra all typ av prostitution med slaveri. I USA är straffet hårdare för att frakta någon över en delstatsgräns i syfte att prostituera personen.

FN-konventioner

1949 antog FN:s generalförsamling Konventionen om bekämpande och avskaffande av människohandel och utnyttjande av andra vid prostitution (FN-resolution 317), en konvention som stadfästes 21 mars året därpå samt 25 juli 1951 med 25 undertecknande nationer. Konventionen ersatte då ett antal tidigare konventioner och traktat som på olika sätt behandlade tvångsprostitution. I konventionen stipuleras även straff för koppleri och etablerandet av bordeller.

2022 hade konventionen undertecknats av 108 medlemsländer; de flesta av dessa har dock inte ratificerat konventionen alternativt uttryckt reservationer runt deras medverkan i den. En av orsakerna till den bristande ratificeringen är att uttrycket 'frivillig' tolkas brett i länder med en laglig sexbransch. Exempel på länder där både prostitution och koppleri är lagliga och reglerade i lag som yrkesmässiga aktiviteter är Tyskland, Nederländerna, Nya Zeeland, Grekland och Turkiet. Länderna som inte undertecknat konventionen inkluderar även Sverige, ett land som är känt för sitt politiska arbete mot prostitution och relaterade aktiviteter. Andra som inte undertecknat konventionen har pekat på att konventionen stipulerar att tvister ska biläggas av Internationella brottmålsdomstolen i Haag.

Ovanstående konvention antogs med målet att arbeta mot människohandel som berörde kvinnor och flickor (se även vit slavhandel). Detta mål har senare omformulerats och bland annat 2000 beskrivits som människohandel i stort, i det så kallade "Palermoprotokollet"; avtalet hade 2022 ratificerats av 178 FN-medlemmar.

Människohandel

Människohandel finns för olika syften, inklusive för att utnyttja arbetskraft som del av en exploatering. Ibland jämförs praktiken med slaveri, men det existerar många gråskalor och stora delar av världshandeln gäller produkter och tjänster där arbetsvillkoren är bristfälliga. Den största delen av människohandeln globalt rör inte sexuella tjänster, men av den som gör det påverkas i första hand kvinnor och flickor. Fler kvinnor och flickor drabbas dock av människohandel utan sexuella kopplingar. Detta hindrar inte att de allra största insatserna från stater och organisationer mot människohandel berör människohandel med kvinnor/barn och för sexuella ändamål.

Tvångsprostitution anses vara en relativt stor del av den globala prostitutionen. ILO bedömde 2022 att 4,9 miljoner kvinnor och flickor var inblandade i tvångsprostitution, och av dessa var närmare 2 miljoner minderåriga. Enligt den franska Fondation Scelles fanns det tio år tidigare drygt 40 miljoner prostituerade globalt, varav 80 procent kvinnor/flickor.

Omfattning

Omfattningen av tvångsprostitution beror till viss del både på hur tvång och prostution definieras. Det har även stor koppling till hur olika bedömare ser på det faktum att prostitution/sexarbete i första hand utförs av kvinnor och med män som tjänsteköpare. Andelen tvångsprostituerade människor kan därför, beroende på bedömare, ses som alla, de flesta eller vissa inom branschen.

Tre attityder

Ibland beskrivs detta som uppdelat på tre olika attityder:

• Abolitionism (den prostituerade ses som ett offer)
• Reglering eller avkriminalisering (den prostituerade/sexarbetaren ses som en yrkesmänniska)
• Prohibitionism (den prostituerade ses som en brottsling)

Alla dessa tre attityder är representerade i olika delar av de flesta världsdelar.

Abolitionism

I den abolitionistiska synen på prostitution ses den prostituerade närmast uteslutande som ett offer för omständigheter, hallickar, människohandlare, fattigdom och/eller drogmissbruk. Denna attityd lyftes fram och etablerades inom den radikalfeministiska delen av andra vågens feminism, vilken senare fått politisk betydelse i ett antal europeiska och nordamerikanska stater, liksom inom Europeiska unionen. Aktivister och författare som Andrea Dworkin, Melissa Farley och Catharine MacKinnon har hävdat att patriarkala strukturer och en traditionell könsmaktsordning ligger som grund för prostitutionen.

Sedan 1990-talet har Sverige och ett antal andra stater infört lagstiftning för att minska sexbranschen och därmed, som de ser det, mäns utnyttjande av sårbara kvinnor i en tydligt könad bransch som enligt radikalfeministisk logik förstärker ojämställda könsroller och närmast per definition innebär (mäns) våld (mot kvinnor). Formuleringarna i "Palermoprotokollet", där definitionen av människohandel inkluderar utnyttjande av maktskillnader och människors sårbarhet, har tagits som intäkt för att all prostitution och allt koppleri skulle vara relaterat till människohandel.

Reglering och avkriminalisering

Andra är inte lika tydliga med att all prostitution skulle innebära tvång eller våld. Detta inkluderar aktivister inom rörelsen för sexarbetares rättigheter, liksom den politiska majoriteten i stater som lagstiftat om reglering eller normalisering av prostitution och andra delar av sexbranschen. 1985 stadfästes World Charter for Prostitutes' Rights, en deklaration och stadga för sexarbetares globala rättigheter.

Förespråkare för reglering och/eller avkriminalisering av prostitution, och beskrivningen av den som sexarbete, menar att majoriteten av dessa människor hanterar sin roll i branschen som en frivillig handling. Siffror från ILO pekar på att kanske cirka 15 procent av den globala prostitutionen skulle kunna definieras som tvångsbaserad. Förespråkare för reglering eller avkriminalisering menar att många sexarbetare fattar samma arbetsmässiga beslut som arbetare i andra branscher.

Prohibitionism

Den tredje attityden är att den prostituerade är en brottsling. Detta följer en traditionell syn på den prostituerade som per definition omoralisk och ett hot mot allmänhetens fysiska och psykiska hälsa. Länder som kriminaliserar prostitution har i regel lagfört både säljare och köpare av sexuella tjänster, och i USA var böter tidigare det vanligaste resultatet om prostituerade och/eller sexköpare blev påkomna. I landet betraktas i många fall även självdefinierade sexarbetare av polisen som offer för människohandel.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Forced prostitution, 26 juli 2026.